Det där med att bli klar med en berättelse. Karaktärer man levt med i flera veckor, kanske månader. Man har ju krupit in under skinnet på dom. Jaha. Så vad gör jag nu? Det känns tomt.

Det var en process som förändrades under tiden jag skrev, under tiden fantasin lade till och kanske valde bort. Den här berättelsen föddes ur ett annat manus. En av huvudkaraktärerna i ett annat manus, som hade blivit vän med en munk på ett kloster i Italien. Dessa två skrev ofta brev till varandra, och dagbok. Under arbetet med detta, föddes tanken på att relationen mellan dessa två skulle kunna bli en alldeles egen berättelse.

Jag satte ihop ett synopsis, en plot. Namngav 15 kapitel. Började skriva på berättelsen. Snart var det 24 kapitel. Och… så fick jag tanken – skulle detta kunna passa in på en klassisk tragedi? Med allt vad det innebär. Jag googlade en hel del. Läste ett par böcker som är uppbyggda enligt den aristoteliska modellen. Och faktiskt, det gick att passa in det jag skrivit, enligt den aristoteliska modellen med fem akter. Spännande! Jag älskar Shakespeare. Romeo o Julia. Hamlet. Macbeth…

Jag behövde inte stryka någonting. Jag behövde tänka lite annorlunda när dwt gälle lite olika saker angående innehållet i kapitlen, kanske ändra någon mening så att det känns mera ”öppen”.

Nu har de fem akterna landat.